Kvällen blev inte precis så jag hade hoppats.Torsdagar är min sambos träningsdagar så hon drog iväg vid 18.30

När min yngste skulle somna kom hon in i en fas där hon absolut inte kunde somna hur trött hon nu än var - det var väldigt mycke skrik och tandagnissel.

Jag provade att gå omkring och sjunga, lägga oss i sängen, ligga i sin egen säng men hon ville bara inte. Då provade jag att ge henne välling för första gången i hennes snart 6 månader långa liv. Halva flaskan sjönk nog ner innan det blev tråkigt och hon började gråta igen. Samtidigt spelade 7 & 5 åringarna dator, utan att verka besvärade av sin lillasyster. När klockan var 19.45 sa jag till de båda att det var dags att gå och byta om till pyjamas och borsta sina tänder. Det hela började bra men snart är dom inne i sina gamla vanor att busa istället för att göra det de ska.

Jag gick in på toaletten och bad dom vara lite tysta eftersom deras lillasyster höll på att somna, de lovade detta och jag gick in till TV:n för jag tänkte att lite bakgrundsljud ska nog hjälpa. Mycket riktigt, efter 5 minuter somnade hon in.

DÅ verkar det som om mina äldre barn tycker det vore lämpligt med ett riktigt skrik som hörs in till grannarna. Lillan slår upp ögonen och börjar skrika förtvivlat och jag tappar allt förstånd...

Jag rusar in på toaletten och undrar vad fan de håller på med. Jag svor till och med, det gör jag aldrig till mina barn. Sen sparkade jag på badkaret så att det small till högt.

Efter detta la jag in minstingen i sin säng, skrikandes, och sen tillbaka in på toaletten och fortsatte gorma. Fy f*n vilken dålig förälder, men ibland slår det slint helt enkelt. Det blev för mycket...

Jag skickade upp båda två i sina sängar utan tandborstning eller nånting.

När jag sen blev ensam brast det för mig, jag kunde inte hålla tillbaka tårarna utan la mig i vår säng i fosterställning och grät. Det var faktiskt lite skönt och lite jobbigt att mina egna barn kunde driva mig till ett sådant vansinne att jag helt tappar konceptet. Efter 10-15 minuter kom min 7 åring ner. När hon såg att jag grät så rusade hon upp för trappan igen. Min första tanke var faktiskt att det blir inte bättre av att hon ligger där uppe och jag därnere - det kan nog bli många konstiga tankar där. Så jag gick upp till henne och tog henne i min famn och så grät vi en skvätt tillsammans. Jag förklarade för henne varför jag blev så arg och att det var dumt av mig att göra som jag gjorde. Det var därför jag blev ledsen. Vi gick ner så hon fick borstat tänderna och kissat sen upp igen. Jag talade om för henne hur mycket jag älskade henne oavsett hur arg jag än blev, så många gånger att till slut fick jag till svar att jag sagt det jättemånga gånger nu...

5 åringen - hon sov redan och hade förmodligen glömt hela historien!

Läste precis en artikel i DN:

http://www.dn.se/insidan/blyghet-maste-inte-bli-ett-problem-1.428999

Hur svårt ska det behöva bli att vara förälder?

Ju mer man läser om tips till blyga barn ju mer osäker blir man. Inte på hur man ska göra så mycket. Jag ställer mig mer frågan, vad f*n har vi gjort med henne?

Det känns ibland som om det är enbart vårt fel att det blivit så här... Inte kul alls.

Igår var en bra dag - tror min dotter var rätt nöjd när hon somnade oxå.

Hon och vår 5 åring gick iväg med lite plantor till en av våra grannar. De har precis flyttat in och har en dotter som är två är äldre än min äldsta. Hon har varit jättenyfiken på denna nya förmåga på vår gata men inte vågat kontakta henne. Som tur är så har hon en modig lillasyster som ringde på och tar första kontakten.

Det gick jättebra och de hade varit inne och tittat på hennes rum.

Hoppas på en bra dag idag oxå!